10 år tidigare:

Dansbanan började snurra för Ragnar, hon hade strax innan sagt;
Följ med mej hem, du är en man i min smak! Hans rädsla för äkta
kärlek och närhet försatte honom i en kris och han gav henne sitt
visitkort, sen sprang han kalsvettig ut ur lokalen och hem till tryggheten.
Dagen efter ringde Susanne på hans dörr, och han öppnade nyvaken
och mycket trött och ganska bakfull, och hon tag hans hand och ledde
honom till hans säng, och de låg hand i hand och talade om livet och vad de längtade efter innerst inne. Men han var så rädd för intimitet så han hörde inte av sej till henne på flera veckor. Han bosatte sej vid sin synth och sin musikstudio
och skapade flera fina verk. Musiken var det enda som skänkte honom ro.
Men Susanne gav sej inte och ringde på hos honom igen, denna gång tog hon av sej naken i hans hall och Ragnar fylldes av en kåthet som han sedan mycket länge inte kännt, och de älskade länge och passionerat.
Men efteråt greps Ragnar av en svår ångest, han skakade i sängen, och Susanne
behandlade med healing och sin fulla ömhet. Han lugnade ner sej efter en kvart, och de kysstes länge, och älskade sen i duschen. Ragnar hade stött på ett pärlband utav omogna destruktiva tjejer, och han fruktade att bli sårad igen.
Han var 30 år, men kände sej liten i känslorna, och misshandlad psykiskt.
Han var inte Guds bästa barn heller, hade lämnat och svikit en del kvinnor, och han var så trött på sin omognads efterpubertet. Han berättade för Susanne om sitt liv, och hon om sitt, de talade till fem på morgonen och somnade sen sked.

De två började umgås intensivt, de tillbringade mycket tid ute i skogen, de badade nakna i skogsbäckar, plockade kantareller. De mediterade tillsammans till Erik Satie, dansade till tant strul, njöt av David Sylvians besjälade stämma, läste högt för varandra ur Profeten, och Boye och Jonathan Livingstone Seagull, och älskade i hennes smala säng och sov gott. Ragnar var inte rädd längre, han var trygg i Susannes sanna blick, och han kände sej äntligen som en vuxen man.
Susanne hade också varit en trasig människa, men hon hade rest sej upp efter många år i psykoanalys. En kväll, efter en skön i Stockholm tillsammans fick hon reda på att en studiekamrat hade tagit sitt liv, och hon blev förtvivlad, och lade sej och grät på Ragnars vardagsrumsgolv, och Ragnar höll henne i sin famn och hon fick gråta ut, naket, rasande som ett barn.
De började motionera tillsammans, sprang i skogen, och njöt efteråt i Ragnars bastu. De var fullständigt öppna inför varandra och kärleken förstärktes.
Susanne jobbade som läkare inom psykiatrin, och Ragnar arbetade inom hemtjänsten, det var två ganska krävande uppgifter, och de kunde gå flera dagar denna höst 1994, mellan deas möten.
De har liknande humor och skrattar mycket tillsammans till dåliga skämt.
De är båda kristna och börjar gå i de katolska kyrkan, de ber tillsammans och känner en frid och glädje. Ragnar börjar gå i psykoterapi, ha har haft en katastrofal uppväxt i en gravt dysfunktionell famil, hans pappa var missbrukare som tog sitt liv när Ragnar var elva år, och hans mamma hade inte förmåga att ta hand om honom och hans sorg. Han var psykotisk under ett år när han var 21.

De kunde sitta hela dagar och bara tala med varandra om det förflutna, och planera och drömma om framtiden. De hyrde ett hus några mil utanför Örebro, i en liten by, de högg sin ved och odlade flitigt i trädgården och skaffade katter.

-Du är en syn för gudarna, sa han till henne när hon stod naken på bryggan vid ån, och han fotograferade henne och han jublade över hennes skönhet.

- Du är min gud, svarade hon, och jag lämnar dej aldrig.

Deras förhållande förflöt i harmoni, trygghet och förtröstan. De kunde bli osams
då och då, men de slöt alltid fred och förlät varandra. I byn blev de välkomnade och direkt inneslutna, utan att fråga, i byalaget. Ragnar hade några år innan drömt att han hade cyklat upp på samma väg och blivit varmt emottagen i en by.
De börjar umgås ofta med en konstnär, en kvinna, strax utanför byn, och den vänskapen fördjupas under åren, konstnärinnan kallar dej för en "magisk idealist",
och hon ställer ut sina skulpturer på åkrarna, och Ragnar och Susanne vandrar förbi i månskenet på kvällarna/nätterna och känner av gudomligheten.
Ragnar började skriva insändare mot den kristna homofobin och porren.
Han bemöttes av både ris och ros, och han skrev också dikter som han gav ut på ett litet förlag. Han blev medlem i ett författarsällskap; menageriet, med en brokig samling människor, som var ute och läste upp sina texter tillsammans.
I sitt jobb som hemasamarit var Ragnar ofta frustrerad, det var underbemannat, och han fick springa som en skållad råtta mellan de gamla, som de flesta var ensamma och isolerade. Han försökte ge allt han kunde till dom, men han kände sej ofta på gränsen till utbränd.

-Om du var lika gammal som mej, sa Edith, 99 år, till honom, så skulle jag bli kär i dej!

Det var såna stunder som fick honom att stanna kvar. Men det var också bråk inom personalgruppen, en skock hysteriska kvinnor, och Ragnar hamnade i skottlinjen, han sympatiserade med båda lägren, och till slut fick han nog och sa upp sej. Han tog ett sabbatsår och ägnade sej åt Susanne och katterna och skrivandet. Susanne häpnade över den tilltagande strömmen av sökande inom psykiatrin, hennes avdelning var konstant fullbelagd, och hon var så trött på att endast skriva ut lyckopiller, så hon sa också upp sej till slut. De började utbilda sej till trädgårdsmästare båda två, och de startade ett företag.