Plötsligt minns jag dem, orden jag kände. Orden som aldrig fick höras.
Liksom jag hör den lilla flickans gråt, känner tårarna som rann.

I en annan tid. Ett annat liv. Bortom känslorna. Tvivlen och sorgen hon kände.
Men lever man i sanningen, vet vägen och passar in. ja då finns inte tid eller rum för tvivel eller saknad.

Tanklöst rusa mot evigheten. Acceptera det som är, aldrig tänka.

Gubben snusk nyttjade flickan. Pedagogen likaså. Själv dansade hon ingen sommar. nej hon plöjde samma åker som sig bör. den de sått som följer rädslan.
Ingen rädder för livet här! Sjöng de och spelade spelet.

Vi förfasades över socialismen, de syndfulla och deras barn. Lät de lidande lida, de hungrande svälta, och de törstiga fylla sina stupar med brännande drycker.
Byggdevåra kyrkor och torn. Små byar där allt hölls ihop, av gemenskapens sötma. Ibland lät vi tårarna rinna för de syndfullas räddning. men bara om de följde vår väg. den enda rätta.
Inte ville man hamna i kylan, så man teg, tänkte låtsas tankar och log för att synas.

Idag har orden vaknat till liv. Gjort mig mindre men får mig att lyssna. Lyssna såsom jag gjort på fågelsång om våren. Den som minner om brådskan i allt man gör. Skynda, skynda kvittrar skogen. mata dina barn. Fyll dem med framtid.

Plötsligt sitter man här, svälld och rynkig. Ser livets gång som en lovsång.
Vilka sånger sjungs numer i stugorna? Är det kapitalets eller kärlekens?
Ser köerna till de nya kyrkorna. Där mänskorna samlas, för att be.

Köp, köp, kom och köp!

Ekar maktens lovsång. Likt tempel växer sig marknaden stark. varorna månglas ut och fåren, de bräkande fåren, ställer upp.

vad är väl en stad utan sin kyrka. Tänker prästerna och som svampar ur jorden växer de upp.

Köpcentra, efter köpcentra.

Men det är samma gamla visa. Bara kulisserna är nya. Butikschef efter butikschef står där vid sina altare. Predikar sin hyllning, till allt som när.

Då var det Konungen, Gud och adelsmän med Präster på sina avlöningslistor.

Nu är det Alliansen, kapitalet, Avund och Gomorra som styr. Råder. Skänkerfrid till alla som aldrig får tid, har lust, eller vågar känna sina tankar.

Men jag hör plötsligt orden, de viskande orden.

Som jag kände men aldrig tilläts höra: som barn.