Jag önskar att jag kunde tro på själen.
Jag önskar mig att himlen faktist finns.
Men jag vet att det som slutligt har ihjäl'en
är när någon som har dött man inte minns.

Så därför ska jag åter öppna dörren
till hjärta så att Missen alltid får
smyga in igen liksom han förr en
tid smög här hos oss sedan i vår.

När hösten kom han slutade att smyga.
Fast han minst utav oss ändå hade rätt
att fast han ej till himlen kunde flyga
så fick han älskas bara för sitt sätt.

I vår ödmjukhet för livet som han förde
när Missens vägar fördes till vårt hem.
Som varelse i livet som jag hörde
nu finns ibland "Jag aldrig glömmer dem"