Nioåriga Anabel leker på gården hemma vid radhuset när hennes fyraårige kusin Werner staplar fram till henne. Anabel har långt, mört, lockigt hår som vajar i vinden, och nu när Werner tar tag i det så ramlar han framlänges rakt i ryggen på henne.

- Vad gör du? väser hon och känner sig oerhört irriterad när sandslottet hon byggt på förstörs på mitten. Hon knuffar irriterat bort honom och önskar intensivt att hon skulle haft en lillasyster. Men det enda hon har är sin lilla kusin som familjen ska ta hand om under sommaren, då hans mamma och pappa oplanerat bestämt sig för att åka på semester i Thailand.

Nu kämpar sig i alla fall Werner fram till henne genom sanden, och ser alldeles utmattad ut. Anabel lägger handen på hans panna.
- Jag känner mig sjuu-huuk! gnäller han och tittar med stora blåa ögon, som en ledsen hundvalp på henne.
- Du är ju inte särskilt varm, konstaterar hon och börjar återigen gräva i sandlådan.
- Annhaaabeel! fortsätter han och lägger sig tjurigt ner på marken och hon tröttnar efter ett tag.
- Ja ja, jag hämtar mamma! snäser hon irriterat.
Men i samma ögonblick så ställer sig Werner upp och tar en chokladpralin ur Anabels godispåse. Därefter en till. Och en till. När halva påsen är uppäten så kommer Anabel tillbaka med sin mamma.

- Werneeerr! Gapar hon och finner att där bara ligger ett fåtal chokladbitar kvar. Hon tittar sammanbitet på honom.
- Nu mår jag bra igen! ler han och skuttar i väg.
- Du ska få en ny godispåse, gumman! tröstar mamman.
- Han fick ju bara tillbaka sin energi av sockret i chokladen i alla fall… Men jag tror faktiskt han bara lurades! flinade Anabel lite halvspydigt, men kunde inte låta bli att faktiskt le!