Med sömniga ögon och en irriterad, blängande blick så hmm:ade jag när hon frågade om jag inte skulle gå och duscha och följa med till stan.
- Vi måste faktiskt åka snart! tjatade Bella.
Bella. Min kontaktperson på behandlingshemmet. Jäkla tjatiga pratkvarn.

Jag låg kvar i sängen och sov räv när hon återigen klampade in i rummet utan att knacka.
- Ska du gå upp eller?
Inget svar. Hon stönade och gick ut igen med orden att "vi tar det en annan gång." Dörren smälldes igen som om hon blev besviken. Jag formade mina läppar till ett leende. Ingen besvikelse här inte, hon sköter ju bara sitt jobb. Hon får betalt för att gå till stan med mig.

Innan jag ens hunnit tänka klart föregående tanke så kommer hon återigen in i rummet med medicinen. Motvilligt och med geggiga ögon och med mitt långa mörka hår spretande runt hela huvudet, så sätter jag mig upp och tar dem. Lamotrigin är särskilt äcklig idag. Den fastnar i halsen och den bittra medicinsmaken fastnar i gommen. Sträv som sandpapper åker den till slut ner, och med ett hostande lägger jag mig ner i sängen och vänder ställning så jag ligger med ryggen mot henne. Hon ser helt likgiltig och tråkig ut när hon för sista gången den morgonen lämnade mitt sovrum.

Maten smakar skit, men bättre än gårdagens. Jag petar i den konstiga blandningen av kycklingpaj och nån slags lasange som ligger serverat framför mig. De flesta äter innan jag ens hunnit sätta mig. Tur att Simon inte sitter kvar i alla fall, tänker jag i huvudet. Han kladdar så man mår illa, och skiter i att byta kläder eller torka upp sin spillda mat.

Jag slänger det mesta av maten och smäller igen dörren till rummet i väntan på någon eventuell föreläsning om att man inte borde kasta maten. Det är väl inte mitt fel att maten är motbjudande och att man mår illa bara att titta på den? Jag brukar ju faktiskt inte vara bortskämd.

Det är påfrestande. Jag försöker att inte låta något begynnande vredesutbrott släppas lös. Jag anstränger mig för att hålla mig lugn, även om mitt eventuella utbrott är på bristningsgränsen.

- Jag måste prata med dig när du har tid! framför jag bestämt när jag gick i en snabb riktning mot Bella. Jag ångrade egentligen att jag sa "när du har tid", jag skulle velat gorma "nu med en gång!".
- Visst, jag ska bara ha rapport..., svarade hon och såg fundersamt på väggklockan.
- Jag är tillbaka runt... tre ungefär.
- Knacka på min dörr när du är tillbaka, sa jag snabbt och svärt, och hon nickade på huvudet. Hennes ansikte fick en lite orolig klang, och hon rynkade pannan och såg nästan bara besvärad ut innan hon vände mot motsatt håll och gick.

Klockan blev tre. Jag väntade. Det gick en halvtimme. Irriterat såg jag nu att klockan var över fyra. Jag väntade. Tjugo i fem. Nej, jävla helvete!

Jag tänkte några elaka och djävulska tankar, kastade boken jag läste med en smäll på trägolvet och slängde mig på sängen. Men jag vägrade att gråta.