Jag är kronan som sträcker sig uppåt.
Du är rötterna, stadigt fästa i marken.
Vi skrev vår historia i stammen.
Vi ristade in våra hjärtan i barken.

Mitt lövverk tappade allt om vintern
men grönskade igen varje vår.
Jag strävade alltid uppåt, framåt,
och växte lite mer för varje år.

Medan du var närmast jorden
var jag bland molnen, i det blå,
och du grävde dig djupare nedåt
för att trädet skulle fortsätta stå.

Men till slut murknade barken
och med ens var mina grenar tomma.
Jag behövde din näring för att leva.
Det var du som fick mig att blomma.