Om jag går dör jag då
Stannar jag
gör jag detsamma

Hur mycket tål någon,
en kropp, ett psyke innan
människan innanför
slås i spillror

Dig som jag älskat
så lång tid
vart tog du vägen
vart tar jag vägen
när du om och om igen 
slår, hotar 

jag krymper
blir så liten
mindre än teskedsgumman
ryms i din ficka

försöker leta mig in
in i dina hjärncellers vindlingar
försöker läsa tankar
som verkar så utstuderade

på sättet du sänker handen
en decimeter
så att du missar ögat
(det som ser)

när din förut så ömma hand
når min mun
(som anklagar)
i ett svidande rapp

blodet rinner 
medan jag försvinner
in i dimmornas
förnekandets förlåtande famn
jag rasar

och du plockar upp mig
för vilken gång i ordningen
...
jag har slutat räkna


jag har slutat leva