Förr sprang jag,
oavsett om jag följde vinden
eller sprang rakt emot den.
Jag brydde mig inte om att följa strömmen.
Jag hade en egen väg,
ett vilt hjärta,
en trasig själ,
men en förjävla envishet.

Jag sprang utan mål,
men var målmedveten.
Hur det nu kunde vara möjligt.

Men jag saktades ner,
och nu går jag inte ens.
Jag ligger i mörkret,
som jag är så van att springa ifrån.
Lura, lyckas komma undan.

Men nu ligger jag livrädd,
och kan knappt röra mig.
Medan jag sprang såg jag inte,
eller brydde mig inte om annat folk.

Men nu, ser jag hur alla rör sig fram,
som i olika strömmar, som för folk
mot deras öden. Som om det nu fanns.

Jag får panik, vet inte vart jag ska ta vägen.
Likgiltig, så sjukt jävla svag,
att verka stark gör mig mer vek.

Jag är riktigt klen nu.
Finner ingen ork att resa mig upp.
Och jag är som en fängslad vildhäst,
jag springer inte längre.

Och jag är för rädd och skärrad för att
kunna se vad det är som håller mig fast här.