Jag fortsätter binda minnena som taggtråd runt huvudet. Mitt neurotiska och pessimistiska sinne kan inte sluta hacka upp sig på totalt onödiga ting. Gräver upp förflutet jag inte vill se, spikar fast bilder i ögonspetsen som jag vill förtränga. Ingenting varar för evigt. (Känslan ingenting, tomheten) finns alltid där och värmer en även fast man ständigt säger nej. Så varmt som tusen råa hugg i huden samtidigt som den fortsätter mala på brännhet sprickande blodplasma inuti. Och jag fortsätter binda minnena som taggtråd runt huvudet, även fast jag vet att ju mer jag gör det ju mer dras taggtråden ihop. Tillslut är det väl de förträngda minnena allt som finns kvar. Medan taggtråden river sönder tinningen och dödar tomheten (mig).