Aldrig, aldrig någonsin vill jag vara likgiltig. Vad som helst utom det. Vad som helst utom att sitta stilla och stirra utan att se. Vad som helst utom att inte vilja. Aldrig mer de outhärdligt tysta dagarna när ingenting rör sig. Aldrig mer sitta där med tidningen framför sig och läsa utan att reagera, aldrig mera gå förbi en gatumusikant utan att lyssna på en enda ton, aldrig mer tystna för att man inte orkar ta en diskussion.

Aldrig någonsin vill jag vara likgiltig igen, aldrig mer ta något för givet. Hellre berörs jag, förförs jag, förstörs jag av livet. Aldrig vill jag känna min värld krympa och bli mindre tills den bara består av ett fyrkantigt rum och ett tomrum i mitt eget inre, aldrig mer en värld så liten att allt jag ser är tjocka väggar. Hellre låter jag världen växa till oanade proportioner, hellre tar jag dubbla portioner av allt än att någonsin tacka nej. Aldrig mer vill jag vara inträngd i ett hörn, instängd och inte hitta vägen ut, hellre går jag vilse bland vägar som aldrig tar slut.

Hellre älskar jag någon jag inte kan få än ingen alls, hellre förgås jag av saknad än vaknar utan att känna att någonting fattas. Hellre skrattar jag tills jag grinar, hellre gråter jag tills tårarna sinar. För det är bättre att inte hitta än att inte ens söka, bättre misslyckas än att aldrig försöka.

Aldrig likgiltig, för likgiltigheten bedövar, berövar mig förmågan att våga, den fryser mig till is, och jag stelnar, jag förstenas, och jag kan ingenting göra, jag kan inte röra mig mer. Så hellre springer jag tills jag flåsar i andnöd, hellre rusar jag fram tills det svartnar för ögonen och världen börjar snurra omkring mig som vore jag självaste solen. Hellre svimmar jag då och då än lever hela mitt liv med fötterna stadigt på jorden.