"Konventionell, men aldrig konsekvent", brukar den fallande fredsduvan från den centrala statsmonarkin kallas när den störtdyker från dödstopparna, ner mot de liviska strålarna. Vet inte vart de ska gå; säg mig, älvor, skall vi inte ånyo bärga dessa bärande enheter tillbaka samt att övertyga dem om att börda den sandiga solen? För även om livet kan vara upp och ner, lunkar freden alltid bort från våra hem - som ett säkert och tillfreds tonårspar. Hand i hand med ett annat mysterium som aldrig mer kommer vilja se upp den knallgröna himmelen. Konventionellt? Kanske. Konsekvent? Måhända.
Den lilla hamnen i näktergalens födelseby står blixtstilla i en tid som rymmer alla våra tilldragande tankar om en dag som aldrig kommer lägga till vid lärkornas (en annan ras) oärliga gårdssamling: den härliga skymningen i en lurkande och vindstilla by. Lyktbärgare från andra tider träder sakteliga in genom de fyra ärlighetsportarna från norr till söder - inkluderar väst och öst - som om geometrin inte längre kan hålla samman ett icke-existerande samhälle. Hur ska det då kunna svetsa ihop ett existerande? Finns det ens någon förklarlig skillnad emedan det finns oändligt många vägar att gå, ehuru endast fyra väderstreck att bevittna. De tynar sakta bort i den alltmer lärande generationen; de skrattande skatterna; de blommande vattendyningarna; de bortförda nattrosorna; de ensamma och hembärgade fiskmåsarna; de tillhandahållna fjäderskurkarna; den ruttnande och frånstötande elektriciteten, vilken endast klarar av att fullt ensam bekämpa ytterligare en människa; föraktfullt recenserande litteratur; beklagliga stadsformationer; alla styvformade lönespecifikationer från ett gammalt hörlurartillstånd, där vi alla skrattar, mycket olagomväxt, i ett liv där Poseidon står bredvid med fingrarna i kors. Han tvivlar - kan inte följa den slingan - och faller uppåt mot en annan tidsepok som livet ännu inte känner till. Nu ser han (vilket inte alla klarar av) en gesäll, som sakta snubblar över sina egna misstag. Dödshantverkarbarn. Vill inte se över alla dessa misstänkta misstankarnas misstankar. Kan bara finnas en misstanke om det finns någon som klarar av att misstänka. Därför är misstänkaren misstanken själv, på grund av misstanken. Det är en motsättning som inte alls behöver vara paradoxal.
Men jag väljer att inte se denna oklanderliga felsägning som slutet på något litet, utan som början på något stort. Jag väljer att börja springa - mot alla glaciärsprickor, som inte vill mer än något annat suga mig ner till dödskylan likt ett gigantiskt, svartmålande, vitt hål.
Mitt inre speglar ofta mitt yttre, och tvärtom, men ändå är de i tungt förbehåll till varandra. Helt självmant att kalla det ett Förbehåll. Mitt val, men jag svävar ännu i ett translöst tillstånd. En märklig metafysisk övertygelse om att det jag inte ska kunna se är det jag kommer drömma. En annan värld. En omvänd ögonmutation som sträcker sig ända från min själ till nästa tid, och från nästa tid till den förra tiden, utan att finna sig i några tunga reservationer. Övertänker i stället en början av oändligt många slut, men själv börjar jag inte. Jag slutar inte heller. Jag har inga egna sinnelagsuttryck som uppskattar att se det som egentligen inte går att ses av våra undernaturliga ögonstenar. Två myrhål som vittnar upp flera mängder rabalder om konsekvenser och övertydligheter. Det är därför jag inte svarar, men jag väljer ändå att prata. För precis som en fallande fredsduva säger jag precis som alla andra makabra uttrycksmål (endast mig själv jag alltid ska tala om) innan jag störtar ner mot alla de oövervinnliga glaciärerna som ser på mig med ett öga för förbehöll: "Jag är konventionell, men aldrig konsekvent"