- Jag känner för att röka.
- Jag trodde att du slutat?
- Du var skälet till att jag slutade.
Hon famlar efter tändaren.
- Och det var absolut inte värt det.
- Varför inte?
Han ser uppriktigt frågande ut.
- Därför att allt du ser i mig är en...
- En vad?
Hon tar ett bloss.
- Quick-fix. Ett quick-fix.
- Det där är inte sant.
- Inte särskilt övertygande. Du vill bara ha mig för att jag livar upp din trista vardag. Jag är ett snabbt och enkelt recept på en stunds lycka. Det är vad jag är. Resten är alldeles för ambivalent! Du vill bara ha mig för att du vet att du blir av med mig.
- Du gör allting mycket mer dramatiskt än vad det faktiskt är. Det har du alltid gjort.
- Och när du säger "alltid" så låter det som att vi känt varandra länge.
- Det har vi ju?
- Nej, det här är faktiskt bara andra gången vi ses.
- Ja, men första gången var ju längesedan nu.
- Sex och en halv månad sen för att vara exakt.
Han tittar besvärat på klockan.
- Just det.
- Det är väl inte särskilt längesedan? Det borde väl inte du tycka, du som är så gammal?
Med eftertryck.
- Jag är inte så gammal.
Han är uppenbart besvärad.
- Inte?
Hon blåser ut röken i ansiktet på honom.
- Och du är inte så ung.
- Hur kommer det sig att du inte vill lära känna mig då? Skäms du inte kanske?
- Men vi har ju precis mötts.
Hon fimpar cigaretten.
- Jag trodde att du sa att vi känt varandra länge.

***


Senare kanske, eller en annan tid, en annan plats. Dom, går längs en frusen allé. Kylan biter in i benmärgen på henne. Det är inte samma personer, förresten. Eller jo, hon är. Men inte han.

Ett tungt mörker vilar över gatan, och över hennes sinne.

- Är du sur för att jag drog med dig ut?
Hans fråga skär genom luften, efter en tystnad som först verkat ändlös.
- Nej.
Men för att du drog med mig ner, ner i fallet. För att jag faller! Tänkte hon.
- Vill du ha?
Han sträcker fram en av de två sista cigaretterna till henne.
- Ja.
De tänder, röker under tystnad.
- Efter den här cigaretten ska jag inte röka mer. Inte på en månad.
Han säger det rakt ut i luften, som för att övertyga sig själv. Hon svarar inte. Tänker på det sorgliga i situationen. Begrundar sina överdrivet gömda känslor. Finns inget hon kan säga, bara tänka.

Och hon tänker på byrålådan som hon öppnade. Och bilden som hon såg. Hon visste att den fanns där. Hon visste redan vem det skulle föreställa, redan innan hon öppnade. Mer chockad över att hon gjorde det, mot sig själv, än att det var henne hon skulle se.

Om du sårar mig, då ska jag börja röka igen!

Tyst gick de längs den tomma gatan i septembernatten. Avlägset hördes tonerna av musiken från en fest.

Hur mycket kan man gömma inom sig?

Hon skulle fortsätta förtränga. Men innan den sista cigaretten var slut, visste hon att det inte skulle komma någon fortsättning.

Fotot skulle ligga där i hans byrålåda, och hon skulle behöva tända hundratals fler cigaretter i sitt liv, bara inte just där och då.

Och så gick de in igen. Dom, två.