Tomma timmars Ekon,
som av bjällerklang - ur det
Förflutnas hädanfärd, når min
hjärnas kabin; Gula bloss på
mina ögonlocks insida, värme
ini min satta, - ännu
levande, - kropp.

Mellan dåtid och framtid
eskorteras man av Nuet.
Det kanske finns människor
på otaliga platser i
ett gränslöst Universum.
Som löven lossnar vi från
våra förtöjningar i Livets höst.

Kanske, skall vi komma att blomma,
evigt, i en blå örtagård.
Grym, var döden längsmed vägen,
men kärleken skall hela alla sår.
Dess Tid närmar sej i fjärran.
Den kommer snart!
-Å, vi räknar, ivrigt, varje år.

Han sa att jag verkade flummig.
-Det säjer han till alla, sa syster Karin.
Sedan, blev han min i över 3 decennier.
Nu, är han död.
Men känslan är att vi skall ses, igen!
Skall denna tro smulas ut för vinden -
och gå om intet? Eller är den - sann?