Vi pallade äpplen från grannarnas träd.
Gick avsiktligt vilse, i milsvida skogar.
Vi enades om att aldrig bli bekväma.
Vi skrattade åt allt,
och övade bekymmersrynkor
framför spegeln,
i väntan på allvaret.

Vi växte upp.

Vi föll från våra egna grenar,
Omogna,
utrustade med iver,
och spelat allvar.

Vi bad om nåd.
Förlikades med vardagen.

Med tjockare bark,
Slingrande rötter,
ständiga tvivel.
Har jag ännu samma vision?

Det är inte försent.
Jag har alla svaren,
Ska bara hitta frågorna.
Det blir enkelt,
men krävande.

Som att nästan vara framme,
men inse att man glömt nåt,
och vända tillbaka.