Jag satt i mitt pojkrum och lyssnade på en skiva som jag fått av min far. Om och om igen. Gled djupare in i dess innebörd. Nådde en form av meningsfullhet. En plats där jag fann min far. En plats för bara mig och honom. En plats där vi aldrig behövde tala. En plats att bara finnas till - jag och min far. Jag grät. Vi skrattade. Vi log. Vi dansade i våra sinnen. Ett drama att färdas i - en kärlekens dramaturgi. Svävande toner av samstämda stråkar lyfte mitt bröst till högre höjder. Vågspel av silkesmattor som färdades med dessa obeskrivliga känslosvall. En blick. En menande min. Ett leende. En lycka. Ett creschendo. Ett intermezzo. En allt för tidig död. Nu bär jag vår plats för evigt etsad i min själ. En plats ingen död någonsin kan ta ifrån mig.