Den elvaårige pojken vaknar på morgonen djupt deprimerad och utmattad
efter ännu en natt med överjävliga mardrömmar, han har kissat på sej i
sömnen, och hans så kallade mamma ger honom en örfil och skäller ut honom,
sen är hon knäpptyst resten av morgonen och tittar inte på pojken. Hans
styvpappa vaknar gravt bakfull och börjar på en gång att supa, och han hotar
pojken med att dra in veckopengen om han inte har alla rätt på matteprovet
samma dag, matten som pojken har det allra svårast med. Pojken lunkar iväg
till skolbussen, och då slår psykosen till, han ramlar omkull och vet inte vem
han är längre. Han börjar ta av sej alla kläder tills han är helt naken i
vinterkylan, och så börjar han skrika ett ihållande illvrål. Han blir inte insläppt
på bussen, så han börjar springa mot skolan och fortsätter att skrika.
Han rusar in till rektorn, och bajsar, pissar och
spyr på golvet, och lägger sej i fosterställning och börjar skaka i panikångest.
Man ringer efter ambulans, och pojken körs till barn- och ungdomspsyk.
Där påbörjas en lång process av psykoterapi, och han blir inlagd i flera
månader. Socialen kopplas in och pojken blir placerad i en fosterfamilj, som är
funktionell på alla sätt, med kärlek och trygghet, och han börjar på en ny skola
där han inte mobbas. Han kan äntligen andas ut och slappna av och komma
till ro, och han börjar sakta må bättre och kommer tillbaka till ett gott,
mänskligt och meningsfullt liv.