Hårt innesluten i
fångenskaps belägring
av dov disharmoni
med friheten som hägring,

som dansar utom räckhåll
omkring mitt tvångslogi
där jag är satt att spela roll
av fall för psykiatri,

suckar jag tungt och uppgivet
och frågar mej själv, stumt,
varför jag ej får delta i Livet -
och tycker det är dumt!

-Har jag mej själv att skylla?
Räcker jag inte till -
för att mitt liv kunna fylla
med sådant som jag vill?

Är jag en svag individ
som ej mej själv kan klara?
-Eller ses jag som en schizoid,-
- för mej sälv och för andra en fara?

Eller är jag ett offer för
ett felande system,
som tycker att jag stör
och är så obekväm -

att jag bör bortrationaliseras
från den aktiva ådern i Samhället,
institutionellt förvaras?
-Jodå, det har redan skett !

Sitter mitt uti smeten,
jagad undan, föst åtsidan av
den ordinarie Verkligheten
som mej inte vill veta av.

Vet ej vad som skall hända
lite längre fram.
Kan läget för mej vända -
och min situation bli mer lyckosam?

Har jag ännu en möjlighet
att äntligen komma ut -
och att åter få smaka frihet?
Skall fångenskapen ta slut?

Nåväl, vi har demokrati
och slipper dödsstraff och aga!
Jag kanske inte är så fri -
- men man får åtminstone klaga!