Nedkastade i tidens avgrund
kan vi varken klättra upp ur den
eller nå dess botten,
utan vi är dömda att ständigt
falla,
           falla, 

                       falla…

Som eviga höstlöv faller vi
tills den kosmiska kylan
gör oss så sköra
att vi splittras av vår egen tyngd.
Ett fint stoft faller mot oändligheten,
faller,
              faller,
                           
                             faller…