Vad är normalt och vad är inte?

Att känna sig nere, att känna sig uppe? Bland molnen. Ibland. Och nere i kloakerna lika ofta.

Ett sviktande självförtroende. Likaså humör. Emotionell instabilitet. Så många termer, så lite tid.

Som svart galla i mina vener och artärer; melas och chole rör sig i ett virvelsystem. Vackra ord klingar plötsligt illa; melankoli.

Jag brukade dyrka det svenska vemodet, mörkret och livsledan för att det är det poesi är menat att handla om: livet som det verkligen är.

Kreativa processer lever fritt i mig, det svarta i mitt hjärta blöter pappret med dynamiska ord om döden och tragedierna blir till prosa.

Men inte längre. Att leva går inte. Bara att vilja utrota sig själv. Konstant. En hybrid till människa är jag, som slits hit och dit, en mellanform som inte kan ta vara på sina mellanmänskliga relationer. Reaktioner, som inte kan kontrolleras.

Tid och rum upplöses.

I gränslandet befinner jag mig, mellan förnuft och depression. Drömmar och fiktion. Är det här jag? Eller var det jag då?

Eskapismen räddar, litteraturen omfamnar, pennan tröstar. Men verkligheten slår med full kraft; tycks vilja utrota mig.

Jag är här jag är där, jag är allt.

Eufori blir till megalomani blir till självdestruktivitet blir till ångest blir till hypermani blir till djupdykning i botten blir till

Vad?

Ställ din diagnonsens då, kära doktor. Och proppa min hjärna full med piller.

Blir jag mer jag om jag medicinerar bort alla tankar på livet och döden och meningslösheten och meningsfullheten.

Kommer jag att kunna dikta utan ångest,

Författa utan mani?

Oändliga frågor, kroniska tillstånd och obotlig hjärna.