Du människa. Ja just du.


Du som skrattar
Du som kämpar
Du som tvivlar

Du som gråter



Vem har sagt

att du är ful
att du är dum
att du är värdelös

Vem har sagt

att du bara är en slump
inget mer än kemiska reaktioner
att du kan liknas vid en maskin

Vilken förnedring



Varför tar du åt dig?
Varför accepterar du att leva med den självbilden?
Varför nöjer du dig med så lite?

Ser du inte vem du är?
Ser du inte vem du liknar?
Ser du inte igenom orden som vill bryta ner?



När jag ser dig, ja just dig
så ser jag det vackraste jag skådat
jag blir nästan bländad
av all inneboende skönhet
du har i dig
var kommer den ifrån?

Den måste komma någonstans ifrån



När jag ser dig, ser jag rakt in i dig
in i dina djup, dina många bottnar
en spegelbild av mig själv
ändå något helt annat
så många lika rum, så många olika

Din kropp är detaljrik, komplex
så outgrundlig
ändå är den ingenting att ha
utan dig som bor inuti



Du är mer än bara en kropp
du är fylld av ande, fylld av liv,
du är någon, en avbild av Någon

Någon som har byggt dig av kärlek
slösat sitt allt just på dig
riskerat att du vänder ryggen till

men med en aldrig sinande förhoppning
om att du ska vända dig tillbaka
och svara ja, jag vill vara nära

vara nära dig för alltid



Nöj dig inte med mindre
än att vara en spegelbild av
Den Som Format Hela Universum

för det har du blivit lovad