Himlen var röd. Sådär riktigt blodröd, som om någon skurit den med en riktigt vass kniv och sedan låtit blodet välla fram tills man inte längre kunde urskilja den ursprungliga färgen. Du stod och blickade upp på den med sorgsna, gråa ögon. Jag tog din hand, kramade den för att du skulle förstå att du inte var ensam. Jag var här med dig, det skulle vara vi ända fram till slutet. Vinden fick den varma sanden att dansa omkring som dimma en kylig sommarmorgon, den virvlade omkring oss, slet i ditt mörka hår och jag andades in, in, in, men aldrig ut. Din doft, blandat med sand och brandrök, det var den perfekta kombinationen.
- Minns du när vi möttes för första gången? frågade jag mjukt, det här var rätt tid för att vara nostalgisk. Du skakade på huvudet och log vemodigt mot mig.
- Jag minns ingenting från förr. Det enda som existerar är nu.
Jag nickade stilla, ett tyst ”jag förstår…” och suckade. Världen bredde ut sig nedanför den kulle vi stod på, en stor målning i rostrött och gråbrunt, så vackert våldsam. Fåglarna flög lågt, tilltufsade och brännskadade och eldslågor valsade sakta runt tillsammans med rådjuren. Vi var de enda mänskliga här, konstaterade jag bittert. De enda som vågade möta vårt öde, se det i vitögat. De andra gömde sig, grät och hoppades att det inte var på riktigt. Inte du och jag. Vi bara stod här, låste in våra känslor långt inom oss. Så hade det alltid varit, vi var de som höll tyst, de som var för stolta för att säga något. Vi hade varit ensamma fram tills den dagen då vi träffade varandra. Det var då gräset fortfarande var grönt och himlen ljust blå. På exakt den här platsen hade våra vandringar i mörkret slutat. Vi hade inte utbytt ord, du hade bara tittat på mig med de där vackra ögonen och plötsligt kändes det som om allt var komplett. Som om jag lagt den sista biten i ett pussel. Jag hade tittat tillbaka på dig och då hade du lett mot mig. Ett svagt ryck i dina mungipor, inte mer, men ändå ett leende. Fram till dess hade ingen lett mot mig, inte ens sett på mig. Du var speciell, det visste jag. Efter det satt vi på kullen och såg ut över världen. Vi satt där bredvid varandra, tysta och bara var. Sedan dess hade vi varit oskiljaktiga.
Jag släppte din hand och sjönk ner på marken. Den var torr och brände mina ben, men just då brydde jag mig inte om det. Allting skulle ändå vara över snart.

Efter vad som kändes som en evighet satte du dig bredvid mig och nostalgin vällde över mig. Nu var det exakt som den dagen för så många år sedan. Någonting snörde ihop sig i min hals, och jag försökte förtvivlat svälja det som jag kände igen som en förvarning på att nu skulle jag börja gråta. Jag lutade mig mot din axel, gömde ansiktet i din tröja för att dölja tårarna som brände i ögonvrårna.
- Det är okej, sa du. Du behöver inte alltid vara stark.
Jag drog efter andan och såg på dig med sorgblandad förvåning. Ditt ansikte var bortvänd, så jag vände det mot mig, lät mina händer vila på dina käkben. Dina ögon, som alltid varit varsamt tomma på känslor var nu fyllda till brädden. All din smärta, sorg, rädsla och ångest var där, rann ut i form av tårar. Jag hade aldrig sett dig såhär, och det skrämde mig. Hastigt slog jag armarna om dig, begravde ansiktet i din halsgrop. Jag var inte säker på att jag klarat av att se mer utan att bryta ihop. Din arm gled runt min midja och drog mig närmare medan den andra smekte mitt hår. Du viskade lugnande ord med din melodiska röst, men ingenting hjälpte längre. Allt jag bar inom mig kollapsade och jag skakade av den känslomässiga överbelastningen. Våldsamma snyftningar vällde över mig när du viskade i mitt öra.
- Titta, nu börjar det.
Jag vände mitt ansikte mot himlen, såg på den med rödgråtna ögon. Den vibrerade, slets sönder i ännu rödare slamsor. Bakom den fanns evigheten, tomheten som vi snart skulle bli en del av. Jag tryckte mig närmare dig när tystnaden spred sig över världen. Inget ljud hördes – det var som om någon stängt av allt ljud, sänkt volymen till 0. Sedan rasade himlen samman.