Som i en öken
min vandring
där vackra kvinnor
likt hägringar
böljade fram

men aldrig räckte till

likt en drunknandes kamp
mitt själsliga fäktande
i bottenlöst hav
där livets vågor
ständigt skölde bort

den frid jag trott mig ha

ständigt denna kamp
jakt på det ouppnåbara
så många ogråtna tårar
aldrig accepterade känslor
förbjudna tankar

i det skal jag var

men där inne ekade ropen
kom till mig
kom till mig
du får vara
du törs vara

den du är

så gick hösten mot sitt slut
och jag frös
skakade
blev sakta till is
hjärtat en allt tyngre börda

plötsligt stod de där
de nyktra alkoholisterna
skrattande åt min plågor
inte av grymhet
eller som hån

nej av kärlek

de visade mig modet
kraften att våga
förståndet att vilja
och mest av allt
ja mest av allt

vad kärlek är

idag skrattar jag likt dem
när jag hör någon plågad
berätta om sin kamp
och varje gång
jag ler

är det ett under som sker

du kanske ryggar till
skratta åt den som lider
det får man verkligen inte göra
då skrattar jag igen
ett smittande skratt

som levererar

deras skratt var min räddning
där satt de
de där försupna alkisarna
och skrattade
och där satt präktiga jag

och grät

jag hade kommit hem
de skänkte mig sina skratt
kramade om mig
värmde mina frusna tankar
tinade mitt hjärta

älskade mig trots att de visste

vem jag var