Ett ljusgult glasminne:
genomskinligt glasäpple och smultron.
Burk efter burk i källaren inlagt och syltat,
mätta dofter av ved som jag fick tälja och täljde gjorde jag
stolt sittande på en stubbe. 

Köksbordets kortspel med uppståndelse
var gång postar’n dök upp
på andra sidan vägen
(ja, det var något suspekt med allt som fanns utanför – ”på  andra sidan vägen”).
Så mycket rädsla, så många hot – alla dessa larmrapporter. Cancer.
Trängsel bakom gardinen för att se och kommentera. 

Efter mat och lingon och mjölk:
trött och tung (trots att jag inte vägde mer än 20 kilo)
med ögonlock som inte kunde låta bli
sluta sig och lyssna till flugor och andra ljud och vind i tallar. 

Gunga hammock, ja, gunga solblekblå hammock
klädd i material där allt gled – fyrkantiga kuddar och jag
men också där glida bort med ögonlock som inte kunde låta bli
sluta sig och lyssna till flugor och andra ljud och vind i tallar
i ett ljusgult glasminne i ett genomskinligt glasäpple.