Vindens viskningar omfamnar mig. Stryker sig genom mitt hår och passerar sedan vidare mot nästkommande.

Täta moln som blygsamt skingrar sig och giver en del av solens strålar.

Skuggorna lägger sig vackert och lämnar inget glömt.

Klättrande klenoder som sakta smyger sig upp över staketet och tar det till en ny och outforskad nivå av charm.

Ute finns en sliten fasad, inne en gammal moraklocka som troget visat tid under decennium, men nu står i vila.

Trä. Nästan allt i trä. Golvet, balkar, väggar.

En enhetlighet av sitt egna slag med starka toner av gammaldags kärlek och omvårdnad.