I Ett hus vid skogens slut -
ja, där solen bor, där solen lämnar och återvänder och alltid är kvar;
ett ljushus, en fyr för farare, resare på väg hem – ljus av ljus för ljus i ljus.        

Liten Tomte tittar ut -
plirande ögon, kluckande smittande skratt mitt i ansiktet
fårat som en nyplöjd åker. 

Haren skuttar fram så fort -
jagad av egodelar, springer med bultande hjärta – smak av järn på tungan
anklagad och ställd och straffad under egendom - 

Klappar på dess port -
ivrigt, skyggt. Rädd, så rädd för skogen, för kulan,
för den som bor där (tänk om tomten och jägar’n är en och densamme?) och till och med för den som klappar (tänk om haren och jägar’n är en och densamme?). 

”Hjälp, ack, hjälp, ack, hjälp du mig” -
det är mitt hjärtats och min andnings rytm
bankande flämtande 

”Annars skjuter jägar’n mig” -
den jägare som själv är skjuten och inte kan annat än skjuta
och skjuta och skjuta och skjuta harar – många harar, alla harar.
Konstigt nog har jag under min flykt inte sett en enda död hare – bara egodelar vilka kastats utmed hararnas små små små små (men djupa) stigar mellan resliga tallar.

”Kom, ja, kom i stugan in – räck mig handen din” -
se, jag fick en hand!! Då han såg mig och talade till mig
och jag såg honom och mig och teg – då fick jag en hand som han tog –
och han ställde undan bössan.
Det visade sig att han skjutit mig till liv redan innan världens grund var lagd.