Steg ovanifrån. Tunga och obestämda
som hos någon som letar
efter sig själv.

Du är barnet som lämnats med för mycket
bagage av ensamhet och saknad -
och alltför stora kläder.

Du är ett skrik som aldrig släppts ut.
Gula fingrar fladdrar över bleka ansiktet
sårigt efter flykten genom riset. 

Trapphuset bevarar den smällande dörren inom sig
slutet – rusar nedför och lämnar demonerna
de så kallade vännerna.

Skriken har tystnat på marken
de marscherade över och jag förstår inte
bakom stängd dörr 

grodans öga följer dem. Deras taktfasta
steg – liksom grodhjärtat slår.
Armarna sträckta uppåt –

händer utan tummar. Glasskålen tömd på fisk.
Katten har fisk i magen. Mår inte bra.
Ånger? Knappast!

Sierskans finger följer linjen och stannar
abrupt – här är slutet, ja här är slutet
och här börjar det igen.

Barns röster klyver fönstret.