När som liten jag titta mot himlen var natt,
kunde allt som jag känt förr försvinna,
när månljuset sken ner på jorden så matt
i evighet utan att brinna.
Det kändes som månljuset pejlade in
sökte den värld som jag trodde var min
Tårarna föll och jag snyfta.
Det kändes som jag skulle lyfta.

Ref
Så långt mellan jorden och månen det är,
att se den men inte få röra.
Den hjälp som jag sökte den finns kanske där
fast på avstånd kan ingenting göra.
Månen är sorgsen för allt den har sett,
inga tårar finns till utan vatten.
All oro för världen för månen har gett
att det blåser på månen om natten.

När jag nu har bli'tt vuxen är det sällan jag ser,
på vår måne fast ännu den lyser.
En blick mot oändliga rymden mig ger
en känsla som gör att jag ryser
Månen som lyser den suger mig in,
förtvinar utmärglad till ben och till skinn.
Jag fattar inte den biten,
fast större jag ännu är liten.

Ref

För det mesta så orkar jag inte att se
på vår måne i nattliga ljuset.
Den känsla av litenhet som det kan ge
gör jag gömmer mig inne i huset.
Jag tänder små solar som skärmar den ut,
Syntetiska ljuset som brinner med slut.
Ofarligt och inte detsamma
som månens förminskande flamma.

Ref