Den röda draken flyger lågt brinnande
på rygg. Åkerlappen plöjs vår och höst,
vår och höst. Fårorna djupnar
i ansiktets jord. Fram och åter,
fram och åter går tidens plog. 

Tystnaden dricker sig otörstig.
Den – liksom döden – kommer
emot oss framifrån. Möter oss
halvvägs och lägger sin hand
på plogen. 

Hejdar fötternas tunga tramp.
Draken försvinner fräsande bakom
granskogen. Lämnar skuggor
kvar för oss till skörd. Granarna
böjer sina huvuden i sorg över sina

fioler. Miserere: stråkarna lyfter mig
som ett nyfött barn
överlämnas skrikande.

”Det läks inte fort. […]
Jag hör en råtta prassla.”