Mitt huvud har på senare tid blivit en krigszon där mina bekymmer valt att gå till attack mot mig.
Gamla och nya bekymmer har allierat sig och är nu så pass kraftfulla att det tar emot för mig som ensamt måste försvara mitt förstånd.

Jag försöker se på livet med positiva och hungrigt nyfikna ögon. Det har jag alltid gjort.

Små problem har genom åren samlats och lagts på hög där de fått stannat orörda utan någon vidare energi lagd på dem.

Att inte bearbeta eller lägga energi på dem har alltid fungerat. Inte så konstigt att jag tills för ett tag sedan då trott att det förevigt skulle vara, för mig, ett fungerande sätt att förtränga dem.

Nu mera ropar de efter min energi. Det tar emot att säga att de fått den, men det är sanningen.

Ständig påminnelse som drar upp gammalt och skapar nytt. Inget jag vill ha, men ofrivilligt får.

Bekymmer kommer alltid vara en fiende och min har blivit stark nu.

Kanske är det så att jag uttrycker mig här för att få lite avlastning? Kanske hjälper det mig isolera bort ljudet av skarpt bekymmers laddade vapen som avfyras mot mig.

Att blicka framåt mot den ljusa framtid som väntar är lätt att säga, men inte alltid lika lätt att göra. För att komma till slutet av vägen måste man ta sig igenom de hinder som blockerar för en. Gentemot mig har hindren vuxit sig högt och duplicerats på rad för att bygga en stark mur.

Jag ska vinna detta meningslösa krig genom att använda min strategiska sida. De må vara många, men jag är redan nu mer än de någonsin kommer bli.