Och ser du in i hennes ögon, tittar riktigt noga, ser du hur det numera bara finns plats för en av de två.
Vissa hävdar att man kan ha en älskare vid sidan av, men det rimmar illa med hennes natur.

Viskningarna från väggarna går dig inte förbi.

Hon dricker sitt te så som du skulle gjort. Med några droppar citron och lösa teblad med smak av kamomill.
Till din ära låter hon blommorna stå kvar tills de vissnat. Dessa arma varelser som inte har privilegiet att dö emedan de ännu har sin glans och lyster kvar. Fördömda till att vittra, förruttnade lik av grusade förhoppningar.

Din djävla hora vill hon skrika. Till dig naturligtvis. Men inte ens en skälvning kommer över hennes läppar, av fruktan för att låta dem få smaka dig ännu en gång.