Det klassiska..

Allt faller över mig.

Tårarna rinner ikapp med Robert Smiths sköna melodier i moll.

Den mannen, han rymmer så mycket vemod,

låter mig rymma..

in under hans varma mysiga deppfilt.

Det är så välbekant,

men så sällsamt numera.

I en familj finns det få tillfällen till reflektion.

Få tillfällen till självömkan och sorg.

Vi dövar oss med teven, som en rohypnol eller stesolid.

De digitala medierna är dagens cornflakes.

Lägre fertilitet, lägre aktivitet, mindre samspel.

För en sån som mig är det nog bra ändå, att bilderna av rakblad mot hud suddas ut.

Att inte den giljotinvassa klyftan mellan mig och delar av min familj känns så kall och hård.

Att så många av dem jag älskat så högt lämnat jordelivet så snabbt och med så korta mellanrum.

Jag ska le, även imorgon.

Men ikväll måste jag få känna.