Vem bor i pansar? Vem lever i rustning
idag? Landet ligger utsträckt
sover i bäddar av vatten.

Kylan sträcker in handen under jackan.
En kort beröring och vi vet.

Den mäktiga barkens sträva stolthet,
grenar som griper och är händer
i en annan värld. Det okända men välkomnande.

Med ryggen fri och utan vänner kan man skapa
fiender som inte finns. Fronterna bevakas – beskjuter

alla som närmar sig obehörigt. ”Du måste ha
tillstånd att besöka, tycka, tala, tiga – ja, från
högre ort. Du måste ha en nyckel för att komma in.”

”Men jag har ingen nyckel.” ”Då får du gå in genom
dörren utan lås.”

Hanen är spänd. Pilen till bågsträngen. Osäkrad
granat. Nygrävd skyttegrav. Kulan i loppet. Ängslan,
muskelvärk, obehag i magen, kylig hud, skakande
lårmuskler. Aggression mellan tänderna. ”Jag är inte
rädd … jag har rätt”. Blankslipat stål. Kall butterfly.
Slättlandslogiken. Aldrig här och där. Aldrig partikel
och våg. Tryckkokaren. Strypsnaran. Pliktdansar.
Tömt magasin. Spöktåg.

Mandarinkungen ler bakom vita sminket,
lyckas till hälften avslöja vem han egentligen är.

Han ser på tavlor som ännu inte blivit målade, finns
i den dröm som du drömmer att du drömmer.
En återvändsgränd med poserat dödsförhärligande 

kajal från Yves R. önskar säga något svårt:
                                                                               Banalt.

Texten finns nu även i en remixad utgåva av Jordgubbsodlare:
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=1583587