Hon sa att hon ej kunde sova
Sa det var underligt ju
Att natten nu knappt kunde lova
den vila som krävdes just nu

Jag strök över kinden, den magra
tröstade, klappade fel
Ansiktet, det ej längre fagra
håligt, ja, fattas en del

Vi drog bort i skogen i diset
fann där en lada så röd
kämpade fram genom riset
delade cider och bröd

Månen såg på när vi tände
elden på gårdsplanen opp
sen vet jag ej vad som hände
lågan kom över nån topp

Vi flydde med hjärtan i handen
packade ner allt vårt mod
kände vi var nära randen
kanske vi ändå förstod

Hur slutar nu allt, vill du veta
för paret med längtan på sned
Jag tror att de ännu får leta
Är lyckan ett säkert besked?