Det finns något som är större än det vi är.
När jag var liten brukade jag tänka på rymden, universum.
Det fick mig att känna mig så liten.
Som att jag för ett ögonblick lämnade min kropp eller
som att det som var jag, själva kärnan, försvann och att det endast
fanns ett skal kvar.
Mitt huvud växte medan jag krympte.

Och nu står vi här. I ett vägskäl. En början. Ett slut. Tusen möjligheter.

I en tid som den här. När det mesta ska vara fritt.
Men när staket sätts upp runt varje hus. Skyddar det som är “mitt”.
När de bäddar in det som är fult i bomull, får det att verka normalt.
Och vi andra skriker oss hesa på demonstrationer i förtvivlan.
Räknar ner dagarna till nästa val.

Det är inte konstigt
att jag känner mig så instängd. Isolerad. Maktlös.

Ni sätter oss i burar. Släpper vildhundar lösa och säger: Ni är trygga där ni är.
Gör inget motstånd. Det är för ert eget bästa.
Och när motståndet kommer slingrar ni er som ormar. Talar i koder.
Leker någon slags lek med oss som vill förändra.

Det här är inte min värld. Det är inte såhär jag vill leva. Så varför måste jag?
Igår ville jag rymma härifrån. Idag vill jag stånga mig blodig och
slåss för min rätt. För din rätt. Men man orkar inte alltid slåss.

Så mellan mina fighter.
Mina rop och mellan de gånger jag inte sitter tyst utan
ställer mig upp och säger nej! så infinner sig det mörker som tillslut
alltid når mig.
Jag blir barnet igen, med ett skal som kropp.

Och det är inte ens jag som person som är drabbad.
Det är vi.