Silvergrått trä.
Handtaget en sliten urgröpt midja
Sammetsmjuk,
formad av tusentals kvinnolyft.

Locket som skyddar.
Barnet faller inte.
Inte heller hunden eller katten.

Kvinnan hämtar vatten.

Den grävda brunnens stensättning:
Noga inpassade stenar.
Släta men hala
i det fuktiga brunnsschaktet.


Där nerifrån silar ljuset genom brunnslockets springor.

Dit föll jag
Och såg ljuset på avstånd.
Lika vackert som ljusets dans genom logens träfodrade vägg.


Men jag kom inte upp.
Mina händer fick inte fäste.
Några meter klättrade jag och såg ljuset närma sig.

Så föll jag igen
Och igen.

Till slut blev ljuset där uppe en illusion.
Orken tar slut.


De finns,
som tvingas leva sitt liv
i förtvivlan eller uppgivenhet,
Och ser det insilade ljuset på avstånd.


De som lever i skymningsland.
De ordlösa
De som inte talar


Någon gång föddes också de.
Någon gång hade också de en mor.

Men det ordlösa talet gick inte fram.

De som föll ner i brunnen
försökte nog alla
att ta sig upp.

Försökte att nå sin ljusa mor.


Några fick hjälp
Med livlina nådde de ljuset.

Men många blev kvar.


De som lever sitt liv i skymningsland.