Blåa tårar faller ner på den vita rosen
En svag vind ger doft för nosen

Handen är skrynklig av åren som går
Ej längre len som en ung kvinnas lår

Sitter på en parkbänk med en bok
I fjärran hörs ett gammalt ånglok

Duvorna kuttrar förnöjt i sin dans
Barnen binder en vacker krans

Koftan ligger över dom trötta skuldrorna
I sin ungdom var hon en av huldrorna

Sakta dalar solen ner mellan husen
En ensam nyckelpiga letar efter lusen

Ingen märker att boken faller ner
Den gamla damen finn ej mer

Kanske hon inga nära hade
Önskar så att orden som sade

Att kärleken henne snart ser
Även om hon inte är hos oss mer

Rätt tid för den trötta själens färd
Man blir aldrig för vis eller lärd




Lynx63 ©