Från fönstren lyser värme och gemenskap, därinne finns de mina dom fina som bara vill mig väl varför har jag så svårt att ta det till min själ.

Känns som jag är skadat gods och irrar omkring utan lots, försöker hitta en återställningspunkt då allt kändes lugnt.

Står kvar och känner kylan i min kropp var är allt mitt hopp varför kan jag inte på eländet få stopp.

Varje morgon jag vaknar och saknar, varje natt jag vankar och på mig själv klankar, varje timma jag befinner mig i medicindimma känns som en förlust av all den lust som var min ledstjärna.

Min enda önskan är att hitta hem då glädje och kärlek kändes i varje lem, sinnelaget var mjukt fanns inga inslag av det som idag är sjukt.

Om jag hittar dit kommer det att bli min livsmerit.