Du sticker mig

där det gör som mest ont

där jag är som mest sårbar och oskyddad

där du vet att du lämnar störst märken.

Ditt svek är det som skär djupast och lämnar blodet rinnande i strid ström.

Vem trodde jag att jag var?

Någon?

Hah, det fick jag snabbt äta upp

som en bittermandel

ett gift som skadar nerverna och för evigt dröjer kvar under huden

som små ryckningar.

Varje gång jag får luft under mina vingar och tror mig se en ljusning

trycker du ner mig mot jorden igen

brutalt

med dina traktorsulor.

Det lilla mobboffret i mig hukar för dina slag

tar emot

lider i tysthet

sörjer

en vänskap

som dog i sin linda.