Hon knäppte upp gylfen, drog ner sina byxor och stampade av dem från sina anklar. Han hjälpte henne av med tröjan, inte fysiskt, men tanken på hans händer på hennes kropp fick henne att slita av sig den.

Han dök i.

Hon dök i.

De möttes på djupet, kände värmen när de snuddade vid varandra med händer och fötter i yviga simtag. Det var för djupt för att bottna. Men en bit bort kysste en lerig liten upphöjning hans fötter. Han drog henne till sig, gjorde plats för henne med och kysste hennes läppar. Det var en fin kyss, den första de gav till varandra.

Hon la handen på hans bröst och tryckte sig bort. Började sparka med benen och simma på rygg, bortåt, lycklig över stunden. Hon fnittrade, flinade, ropade hans namn, bad honom följa efter. Han stod kvar, betraktade, frågade vart hon skulle. Hon skrek att han bara skulle komma, kom bara! Han stod kvar, sa att han frös, bad henne sluta.

Hon simmade bort till nästa brygga. Hoppfull. Ville ha honom där. Ville dela något mer. Lägg av och kom hit ropade han, hotade med att han skulle gå upp.

Han gick upp. Hon gick ner, under bryggan, under ytan. Gjorde sig osynlig. Det var inte roligt längre, kom upp nu och kom då och lägg av, ropade han. Hennes namn ekade i luften. Han stark överst, hon svag underst.

Hon simmade ut tills hon kunde se himlen igen. Han hjälpte henne upp på bryggan och de sprang med avdomnade ben till bastun. Sedan hade de sex. Pratade. Pratade om framtiden. Tystnade. Hade sex igen.

Men hon var fortfarande kvar under bryggan, under ytan, osynlig. När hon gick upp på bryggan visste hon att det var över. Hon behövde inte ha en man att alltid följa, hon behövde en man som vågade följa henne också.