Många af de stora politiska, sociala och humanitära rörelserna, som utmärka vårt århundrade, hafva framgått ur de allmänna tändande ideér, hvilka det föregående seklets sista hälft lämnat oss i arf.

För mer än hundra år sedan uppställdes i stora hufvuddrag det program, hvars förverkligande lämnats åt det 19.de seklets söner.

Detta program, hvartill tänkare och statsmän från den europeiskt bildade världens hufvudländer gifvit sitt bidrag, sammanträngdes slutligen i den franska revolutionens innehållsdigra kända lösen.

Det kroppsliga arbetet var "ett" af de stora områden af det mänskliga samfundslifvet, där humanitetsidealet skulle söka sitt förverkligande och framkalla dramatiskt spänande strider samt omsider en mängd genomgripande förändringar inom lagstiftningen.

Uppgiften var att återinsätta arbetet i dess gudomliga ära, som af intet kränkts så mycket som af slafveriet.

Det är för alla bekant, att detta system - den ena människans absoluta ägenderätt till och med hänsynslösa förfogande öfver den andra- - är urgammalt, att den antika staten i väsentlig mån hvilade därpå, att visserligen åtskilliga kristendomens läror konsekvent ledde till förnekande af detta systems berättigande, men att icke dess mindre både Europas koloniägande folk infört det i sina utomeuropeiska besittningar och att det särskildt i det stora frihetslandet Amerikas Förenta Stater i det längsta fasthölls och där uppnådde en förfärande utveckling.

Det är kampen i Nordamerika för slafveriets upphäfvande jag i detta arbete vill söka skildra, men först torde dock några få sidor böra ägnas de utanför den amerikanska republiken befintliga personer och förhållanden, i hvilka själfva det humanitetsideal, som slafemanicipationen så att säga gömmer, koncentrerat sig.

Tärna, november 1896.


Cecilia Bååth-Holmberg.