Det är en så märklig känsla, att behöva välja mellan vad man tycker är rätt och att kunna må fysiskt bra.

Att välja mellan att kunna vara stolt över sina beslut, eller att vara frisk tack vare dem.

Hur långt går min moral, och hur långt går min vilja att vara frisk?

Hur långt går min överlevnadsinstinkt, och hur långt sträcker sig min rätt att inte bara existera - utan att också få all näring min kropp har utvecklats till att behöva?

Jag kan strunta i näringen, jag har intellektet som inget annat djur har, jag har förmågan att se saker som rätt och fel, och förmågan att välja något som egentligen kan gå emot min instinkt.

Däremot skulle min kropp inte må bra av det, är det rätt eller fel att beröva sig själv den näring som krävs för välmående och överlevnad?

Rätt och fel är mänskliga konstruktioner, det är saker vi har skapat själva. Det finns inget rätt eller fel i naturen, och vi står bredvid naturen i den mån att vi kan se saker som rätt eller fel. Vi har förmågan att tycka det är fel att sälungen blir byte till isbjörnen eller vice versa. Naturen bryr sig inte, naturen är inte elak eller grym, naturen bara är.

Kan jag applicera samma sak på mig själv och sluta bry mig? Nej, jag tror mitt samvete skulle förgås i sitt eget förakt.

Men jag totalt strunta i mitt eget välmående? Nej, det kan jag faktiskt inte heller.