Så beskriver en författare och bok jag refererat till nyligen följande på sidan 216:

Valstriden i illinois 1858 blef alltså af oerhörd betydelse för Förenta Staternas framtid. Lincoln inbjöd Douglas till en serie gemensamma debatter. Douglas antog förslaget och bestämde platserna för offentliga mötens hållande. Denna egendomliga debatt, under hvilken de stridande samtidigt bekämpade hvarandra och framlade sina tankar och åsikter för allmänheten, fördes å ömse sidor med stor värdighet och utan att någondera parten föregick sig mot den andre.

Men medan detta kostade den liflige, hetsige Douglas mycken möda, var det en naturlig och lätt sak för den själfbehärskande och måttfulle Lincoln, hvilken dock icke kunde afhålla sig från att emellanåt låta sin bekanta torra, äkta amerikanska humor få lite spelrum.

Det hela blef fullkomliga folknöjen för hela Illinoi´s befolkning. I tio- och tjugotusental samlades människorna till de utsatta mötesplatserna; de kommo i vagnar från hela landet, medförande proviant och bildande hela läger på fält och ängar och firande dagen med fyrverkeri, musik och ett glas i muntert lag. Skulle ej de män, som beredde dem detta nöje, bli högeligen populära och värda at minnas vid nästa presidentval!

Utgången af debatten emotsågs med viss spänning. Douglas var nämligen känd som en af Förenta Staternas främste debattörer. Men han hade i Lincoln funnit sin jämlike. Douglas påstod bland annat, att Lincoln vore abolitionist, en epitet, så opopulärt, att mången som omfattade saken ofta förnekade namnet; Så äro de i den norra delen af staten (Illinois) kolsvarta, i midten få de en skiftning i mulatt och nedre Egypten bli de alldeles vita. Mr Lincolns samvete tror, att negern är skapad till hans like och broder. För min del betraktar jag honom ingalunda som min like och vägrar bestämdt att i honom se en broder eller en med mig på något som helst sätt besläktad varelse. Han förnekade vidare, att konstitutionen haft ringaste afseende på negrerna, ty när det talades om >människans jämlikhet, menades därmed hvita män, europeer till börd och härstammning.<

Detta allt gaf Lincoln anledning att framlägga sin uppfattning angående slafveriet och negrerna, en uppfattning, den han alltid bibehöll. Han bestred Dougla´s påstående, att konstitutionen gjorde undantag för vissa människor, - Ty om den ene säger, att den ej menar negrer, kan den andre säga, att den ej menar någon annan--- För övrigt ämnar jag ickeförfäkta någon politisk eller social jämlikhet mellan den vite och densvarte mannen. Det finnes mellan dessa två en fysisk olikhet, hvilken enligt min uppfattning sannolikt alltid skall omöjliggöra sammanlefvnad, fotad på fullkomlig jämlikhet, och för så vidt som en skillnad är oundviklig, är jag likaväl som Douglas hågad att gynna den ras, hvliken jag anser hafva en högre ställning.---Men jag inser icke skälet, hvarför, negern skall beröfvas de själfvständighetsförklaringen nämnda rättigheterna, rätten till lif, frihet och en viss grad av lycka. Han har lika stor rätt till dessa som den hvite mannen. Jag håller med advokat Douglas, att negern i många hänseenden icke är min like, med all säkerhet icke till färgen, kanske icke heller moralisk och i intellektuell begåfning; men i rättigheten att utan någon annans medgifvande äta det bröd hans egen hand förvärvar, däri är han min like och advokat Douglas like och hvarje annan lefvande människas like.--- Jag är ej för att gifva negrer rätt att rösta eller uppträda som jurymän, ej heller att besitta ämbeten eller gifta sig med de hvita.--- Men jag anser icke, att jag, för det jag icke vill hafva en negerkvinna till slaf, därför nödvändigtvis måste taga henne till min hustru. Enligt min mening, kan jag mycket väl lämna henne åt sig själf.- Jag har aldrig haft den minsta fruktan för att vare sig jag själf eller mina vänner skulle gifta sig med negerinnor, i fall lagen icke förbjöde det; men efter som det tyckes, som advokat Douglas, och hans vänner äro i stor ängslan för att de skulle göra det, i fall lagen icke förbjöde det, gifver jag honom mitt högtidliga ord på att till det sista söka värna den lag i hans egen stat ( Syd-Karolina) som förbjuder giftermål mellan svarta och hvita. -

Det är sannolikt Lincolns högst moderata ståndpunkt, som föranledde Douglas till den orättvisa beskyllningen om vacklande. - Han var moderat, men bestämd. Det är af intresse att se de synpunkter han själf framlade angående vissa stridsfrågor. Han uttalade först och främst sitt tvivel om att Förenta Staterna skulle kunna bestå som nation till hälften slafvstat och till hälften fristat. - Problemet är för svårt för mig. Må gud i sin barmhärtighet draga försorg om lösningen däraf.

Angående territorierna ville han, att dessa enligt folkets önskan skulle vara fria och utan förbehåll upptagas i unionen. Han önskade slafveriets upphävande i distriktet Kolummbia och ansåg kongressen äga koonstitutionell rätt att upphäva det; han för sin del önskade dock uppställa vissa villkor därför; först att abolitionen sker gradvis; för det andra, endast i fall en majoritet af röstberättigade inom distriktet påyrkar de, och för det tredje, att ersättning gifves ägare, som mot sin hvilja beröfvas sina slafvar. Men han förklarade,> att han icke hade för afsikt att hvarken direkt eller indirekt söka upphäfva slafinstitutionen i de stater, där denna redan finnes,< enär han hade > hvarken laglig rätt eller böjelse för att göra detta<. Hans tanke angående negerns rätt till> lif, frihet och lycka> gällde endast> de nya landområden, som icke redan äro nedtungade af detta onda- slafveriet<, och han förnekade att någonsin hafva > visat otålighet med hänsyn till det nödtvång, som härleder sig från slafveriets faktiska tillvaro bland oss där, hvarest det redan existerar<. Deportation till Afrika var hans favorittanke, och han ansåg, att det bästa af allt skulle vara > att hafva den färgade rasen i en stat för sig själf>.


Man inser lätt att abolitionisterna i honom icke sågo en hjälpare. Och dock voro hans ord alltid riktade emot slafveriet, ehuru aldrig mot slafvägarne.

I motsats med abolitionisterna såg han endast en sak, aldrig person och gjorde aldrig personliga utfall. Han fördömde "Söderns institution", men aldrig Söderns män och kvinnor. > Jag har inga fördomar mot Söderns folk. De äro hvad vi skulle hafva varit i deras ställe. Om slafveriet icke funnes till ibland dem, skulle de icke införa det nu. Om det funnes bland oss, skulle vi icke ögonblickligen uppgifva det.- Det tyckes mig, som om ett gradvis skeende upphäfvande däraf borde antagas; men för deras tröghet därtill vill icke jag döma våra bröder i Södern.>


Frånvaron af alla personliga angrepp var dock hos Lincoln mindre en följd af humanitet än af omdömesförmåga. Han lät, som sagdt, aldrig hänföra sig af stunden; han tänkte sig för, innan han talade, tänkte visserligen långsamt, men djupt och framförallt klart. Han sökte alltid utforska det sanna förhållandet, den verkliga orsaken, och när han därefter talade, var det för att framlägga för andra det resultat, hvartill han kommit, samt hans bevis därför, och ej i afsikt att döma dem, som hyste en annan tanke än han själf. Han sökte aldrig bekämpa den person, som händelsevis blifvit hans motsåndare, endast att vederlägga denna persons bevisföring. Han försökte alltid se en sak från alla sidor och var innerligt öfvertygad om, att sanningen skulle segra. En person, som väl kände honom, har yttrat: - Han älskade sanningen för dess egen skull. Han skulle aldrig med uppsåt kunnat utgå från en falsk förutsättning, ej heller låta öfvertyga sig själf eller försöka öfvertyga andra genom falska slutsatser. Han försökte aldrig säga hvad som passade bäst just för stundens debatt, men hvad som skulle kunna bestå tidens prof och inför den eviga rättvisan. Hans tankegångar var strängt redbar. Han skulle aldrig kunna taga sin tillflykt till sofismer.<


I dessa ord ligger lösningen till hvad som annars skulle kuna förefalla en forskare gåtlikt, nämligen just Lincolns val till president framför så många långt mer berömda män. Ty anledningen till detta val var ingalunda densamma, som under flera decennier upphöjde de svagare demokraterna Polk, Pierce m.fl. på presidentstolen, nämligen att partiet önskade en man, som vore dess vilja underdånig. Det republikanska partiet önskade därmot på fullt allvar en man, en sann, och god, framförallt fast kraraktär, och detta fann det i Abraham Lincoln, i den "Gamle hederlige Abe", som hans godmodigt kordiala hederstitel lyder. Och i detta stycke, såsom en rättrådig man, höjde han sig förvisso, öfver sina samtida amerikanska medborgare, i detta hänseende var han utan tvifvel värd att stå som nationens representant inför världen.


Det ligger ett djupt vemod öfver hela Lincolns lif, och ej utan att fullgilitiga orsaker hade han blifvit denne melankoliske man, hvars svårmod understundom kunde gränsa till sinnessjukdom.

Ehuru de flesta torde känna till hans lefvnadshistoria. åtminstone i dess yttre konturer, är han alltför nära förbunden med det ämne vi afvhandla, för att icke plats åt dess konturer skulle inrymmas äfven i detta arbete.

Utan att hemfalla åt den öfverdrivna dyrkan, som gifver sig tillkänna i vissa amerikanska biografier öfver Lincoln, och i hvilka han göres snarlik en gudomlig uppenbarelse, en ny kristus, hafva vi försökt finna de rätta dragen af hans välkända bild, en bild, som understundom, också återgifvits med så mörka färger, med så groft hån, och förlöjligande samt med så intensiv hätskhet, att den yttersta gränsen af nedsvärtning blifvit uppnådd.


Den 18 februari 1809 föddes Abraham Lincoln i en usel liten koja långt bort i Kentyckys yttersta väster, som vid denna tid, såsomn förut en gång är nämndt, äfven var Förenta Staternas yttersta väster. Hans släktförhållande kan tyckas icke vara så säkert kända; själf talade han ogärna härom; såsom alla amerikanare var han svag för att härstamma från "respektabelt folk" och detta torde knappast med full rätt kunna sägas om honom, åtminstone inte i social mening.

Hans fader, Thomas Lincoln, var en af dessa västerns pionierer, hvilka vid denna tid förde ett nästan otroligt barbariskt och vildt lif; hans moder, Nancy Hanks, tillhörde en å den sociala skalan mycket lågt stående familj: men fadern var det oaktaten praktiskt begåfvad, rättrådig man och modern en god kvinna, båda naturligtvis fullkomligt obildade. Modern kunde dock något lite "läsa i bok".

Alla de skildringar, som söka framställa Abraham Lincolns barndomslif i en idylliskt-romantisk dager, där modern framstår i enlighet med regimen: "Stora män ha stora mödrar" äro fullkomligt felaktiga.

Det finnes i detta nybyggarlif intet romantsikt, intet idylliskt; endast ytterlig fattigdom, ja nöd, köld, smuts, hunger, råhet, umbäranden af alla de upptänkliga slag. Det var ett lif, som mången Lincolns skildrare sökt helt och hållet komma ifrån, där han ej lyckats förgylla det, och endast med ovilja och vridande sig under sanningens börda hafva förmått sig att teckna det i dess verkliga gestalt.
Det är rent af intressant att vid jämföerelser af olika källor se, huru, snart en "Lincolnsmyt" uppstod och huru envist den blifvit fasthållen.



Thomas Lincoln bytte rastlöst om vistelseort, och den för hvarje gång på nytt uppförda bostaden blef alltså ytterligt primitiv. På hösten 1816 lämnade han Kentycky helt och hållet och begaf sig till Indiana. Här uppförde han till de sina ett skjul med väggar på tre sidor och den fjärde öppen för väder och vind. I detta bodde familjen i helt år och flyttade sen in i en jämförelsevis luxuös "cabin" hvilken bestod i ett enda rum och saknade såväl golf som fönster och dörr. Kort därefter dog hustrun af en i sumptrakterna smygande hemlighetsfull sjukdom och blef utan vidare ceremonier jordad. Dessa första års förskräckliga, dystra nöd gjorde ett outplånligt intryck på gossen.

Något bättre blef det, då fadern gifte om sig med en enka, som medförde en hel vagnslast husgeråd, byrå, sängkläder, och kökssaker. Ditills hade famlijen liksom den öfvriga glesa befolkningen gått i kläder af hudar och antingen barfota eller med "hemgjorda" skor af råa hudar. Nu fingo de kläder af tyg, om också af allra gröfsta och simplaste slag. Abraham var dock om möjligt alltid sämre och mera vårdslöst klädd än andra, enär kläderna var en sak han ansåg mycket oviktig - ett drag, för vilket presidenten Lincoln fått lida mycket åtlöje. Han yttre uppträdande har nästan blifvit klassiskt i Amerikas historia; han presenterade sig merendels i ett par så alltför korta benkläder, att flera tum af ett magert i blå strumpa klädt skenben kom till synes; han bar alltid illa gjorda svarta kläder- men hvilken elegans dock mot den dräkt, som bars af "den nya Västerns" fattige gosse!

Förut hade bäddarna bestått af hudar och torra löf; nu förbättrades de med en och annan kudde, det kom fönster i väggen och dörr för det sora utgångshålet, med ett ord, välmågan växte tvetydigt. Också bibehöll Abraham Lincoln alltid i kärligt sinne denna styvmor, som öfverlevde honom och som endast ogärna, intagen af onda aningar, såg hans upphöjelse. Lifvet bibehöll för öfvrigt sin ohyfvlade form; torrt bröd var den dagliga födan, potatis var en lyxartikel, som oftast förtärdes rå, och den mat som tillagades var lika ohälsosam som osmaklig. Wisky var männens vanliga dryck och en whiskytoddy försmåddes ej af kvinnorna. Den som ej ville dricka blef en högst misstänkt person, Abraham Lincolns oöfvervinnerliga afsmak därför härledde sig från denna tid. Slagsmål, dryckesgillen, politiska "meeting", där det kannstöptes på äkta amerikanskt vis, vislda danstillställningar, där man dansade barfota och drack whisky i kapp, detta var "sällskapslivet".


Lincolns far bet i ett slagsmål af sin motståndares näsa och ett af hans halfsyskon blef på samma sätt "märkt": att "sticka ut" hvarandras ögon var ett mycket vanligt sätt att gå tillväga. Detta visar tillräckligt den grad av råhet i seder, som i barndomen omgaf nationens blifvande fösrte man. Man kan dock icke döma desa seder efter europeisk måttstock i våra dagar. Hvad skulle man väl vänta sig af inbyggare i Västerns urskogar, när de män, som stodo på höjderna af både samhälle och amerikansk civilisation, hjorde sig skyldiga till utbrott af råhet, som täfla med nybyggarlifvets? Så sköto president Jackson, senator Banton och general Coffee under ett gräl i en krog på hvarandra med sina pistoler, och den förstnämnde hade under en tvist dödat én person, vid namn Dickinson. Henry Clay afsköt under ett häftigt vredesutbrott sin pistol mot en mr Marshall och äfvenledes vid ett annat tillfälle mot ´John Randolph. Liknanade våldshandlingar begingos af Syd-Karolinas guvernör M´Duffie, guvernör Pondexter, senator M´Kinley och många andra. Vid studiet av Förenta ´Staternas historia skulle man kunna fylla en hel katalog med förteckning över dylika bedrifter. Vi erinra endast om vissa i detta arbete skildrade kongress-scener icke mycket olika de vildaste nybyggaruppträdandena i Västern. Och vid jämförelsen måste omdömet om de senare bli ganska ursäktande.


Högst få personer i denna omgifning kunde läsa eller skrifva. Abraham fick också en mycket bristfällig undervisning, några få veckor, av en s.k. "lärare", några veckor af en annan. Allt som allt erhöll han under hela sitt lif ej ett års skolundervisning- en nog så egendomlig början af vägen till presidentstolen. De böcker han hade tillgång till var ytterst få; men hans vetgirighet och flit vore dess större. Hvarje stund, han hade ledigt från det slitiga nybyggarlifvet, använde han att läsa och skrifva; han skref på väggar, golf och bord, hyfvlade ut vad han skrifvit och skref igen. Också blef han för sin stora "lärdom" i den ädla skrifkonsten i hela trakten nära nog ansedd som ett underverk.

Då han läste, brukade han ligga på rygg, med fötterna upp mot stammen, samt flyttande sig omkring denna, allt eftersom skuggan föll. Under tiden utvecklades han till en ovanligt lång yngling - 6 fot och flera tum- ovanligt gänglig och ful, knotig, med kolossala armar, händer och fötter, men också med en ovanlig kroppsstyrka, som gjorde honom vida berömd i trakten. Han gjorde sig äfven känd för sin kvickhet och den lätthet, hvarmed han författade satirisk prosa och vers, visserligen i stil med hans auditoriums bildningsgrad och därför icke nämnda af hans biografer.







Fotfolksnot: Konstitutionen håller, schack på matt...