Landsmän!

Då jag nu för andra gången framträder för att aflägga eden för presidentämbetet, är det mindre nödvändigt än förra gången att yttra mig utförligt. Då tycktes en noggrannare framställning af den väg, som borde följas, vara i sin ordning, nu efter fyra års förlopp, under hvilka offentliga tillkännagifvanden ständigt framkallats vid varje vändpunkt och förändring i den stora kamp, som alltjämt fängslar nationens uppmärksamhet och tager dess krafter i anspråk, skulle föga nytt kunna anföras. Framgången af våra vapen, hvarpå hvarje annan framgång förnämligast beror, är lika väl känd af allmänheten som af mig; och den är, såsom jag hoppas, tillfredsställande och uppmuntrande för alla. Med rika förhoppningar för framtiden vågar jag dock ingen förutsägelse om framtiden.


Vid motsvarande tillfälle för fyra år sedan voro alla tankar med oro riktade på ett hotande inbördeskrig; alla fruktade det; alla sökte undvika det. Medan installationstalet, som uteslutande åsyftade unionens räddning utan krig, hölls från denna plats, försökte rebellernas agenter förstöra unionen utan krig, i det de
försökte upplösa den och splittra dess krafter genom underhandlingar. Båda partier vill afböja krig; men den ena ville börja krig hellre än låta nationen lefva; och det andra ville upptaga kriget hellre än låta henne gå under. Och kriget kom.

En åttondel af hela befolkningen utgjordes af färgade slafvar, icke jämt fördelade öfver staterna, utan samlade i Södern. Dessa slafvar bildade ett särskildt och mäktigt intresse. Alla visste, att detta intresse på ett eller annat sätt var orsaken till kriget. Stärkandet, befästandet och utsträckandet af detta intresse var detta mål, för hvilken upprorsmännen ville sönderslita unionen till och med genom ett krig, under det regeringen icke gjorde anspråk på någon annan rättighet än att inskränka dess utbredande i territorierna. Intetdera partiet väntade, att kriget skulle få den längd och omfattning som det redan vunnit. Intetdera väntade, att orsaken till striden skulle upphöra på samma gång som striden själf slutade eller till och med förr. Hvar och en motsåg en lättare seger och en mindre förvånande och till grunden gående utgång. Båda läsa samma bibel och bedja till samma gud, och hvar och en påkallar hans hjälp emot den andre. Det kan synas underligt, att någon vågar påkalla en rättfärdig guds hjälp till att prässa bröd ur andras arbete i deras anletes svett; men låtom oss icke döma, att vi ej må vara dömda. Bådas böner kunde icke höras, ingendera sidans har blifvit fullkomligt uppfylld. Den allsmäktige har sina egna vägar. ´Ve världen för förargelsens skull, ty förargelsen måste ju komma; dock ve den människa, genom hvilken förargelsen kommer. Om vi skola antaga, att det amerikanska slafveriet är en af dessa förargelser, hvilka enligt guds planer måst komma, men som han nu, sedan den nått det af honom bestämda tidsmåttet, vill borttaga, samt att han låtit detta förfärliga krig hemsöka både Norden och Södern såsom en välförtjänt ve för dem, genom hvilka förargelsen kommit, skola vi då däri finna något förnekande af de gudomliga egenskaper, hvilka alltid tillskifvits den lefvande guden af dem, som tror på honom? Det är vårt innerliga hopp, vår brinnande bön, att detta förskräckliga krigets gissel snart må tagas bort. Likväl, om det är guds vilja, att det ska fortvara, till dess alla de rikedomar, som samlats genom slafvars obetalda arbete i 250 år, blifvit förstörda, och hvarje blodsdroppe, som slafpiskan afprässat, blifvit gäldad med dem, som utgjutas genom svärdet, så måste vi säga, såsom det sades för tretusen år sedan; " Herrens domar äro sanna och allesammans rättfärdiga".

Med ovilja mot ingen, med kärlek till alla, med fasthet vid det rätta, såsom gud gifver oss att se det - låtom oss sträfva att fullborda det verk, som vi hafva för händer, förbinda nationens sår, draga försorg om den, som fört striden, om hans änka och faderlösa barn, och göra allt, som kan åstadkomma och upprätthålla en rättvis och varaktigt fred bland oss själfva och med alla folk.







Fotfolksnot: Lincolns sista färd gick från Washington till Springfield, hyllad som om ej sitt lands snillrikaste, så ärligaste, mest oegennyttige och uppoffrande son och tjänare. Ty det är ej den minst stora egenskaper hos Abraham Lincoln, att han aldrig kände sig som härskare, aldrig njöt af makten, utan alltid ansåg sig vara sitt lands och sitt folks främste tjänare, framförallt de armas, förtrycktas och ringas tjänare och hjälpare...