Ute i kylan stod jag
Regnet föll ner mot mitt ansikte
och dropparna blev till ilska
Ilskan blektes av dropparna

Ögonvitorna skärpte ögonen
som om de skar sönder en människa
som om kroppen var ihålig
när den föll till marken och bad om
förlåtelse

Nöjet att se kroppen gå emot en kniv
som den vassa tungan sköt ut
blev ett rop mot hjälp
Och regnet slutade
Solen sken ner över denna bild
Över oss två
Över oss två

Där på marken,
sedda från ovan
Du nere på marken
Jag på mina två fötter
Du nere på marken
Svarta blänkande läderskor
och en vit broderad sommarskrud

När solen föll
blev din ånger min
Och min ilska mot dig
blev min fiende att bekämpa
Någon att springa ifrån

Kylan blev till värme
och jag tog din hand
Smekte din kind
Såg dina läppar bli röda
efter att ha varit tröttsamt bleka
Kylan blev till värme
och jag föll