Mellanskolan kallades årskurserna tre och fyra i den gamla skolan innan grundskolan infördes, och jag hade min ”favoritfröken” alla kategorier som klasslärare under mina två mellanskoleår. Hon liksom jag var fantasifull, hon på gränsen till inbilsk, jag mer måttligt; vi tyckte båda om att teckna och skriva och, framför allt, att läsa sagor, både folksagor och konstsagor. Dock hade hon vissa egenskaper jag hade svårt att förlika mig med: hon var skvalleraktig och oerhört nyfiken samt formidabelt fenomenal på att ”blåsa upp” bagateller till gigantiska proportioner. Ja, hon kunde, som de skvalleraktiga hönsen i H. C. Andersens berömda konstsaga, verkligen göra ”en höna av en fjäder”. Detta i sin tur ledde till olika typer av förhör för att ”reda ut problemen”, problem hon själv i sin inbilskhet var det egentliga upphovet till, och under dessa förhör försökte hon på olika sätt provocera fram för hennes egna syften nyttiga typer av angiveri. Dessa kunde premieras på olika sätt, men inför klasskamraterna var det en vansklig metod som kunde leda till utanförskap och utfrysning.

Jag tror jag gick i tredje eller fjärde klass, när småskolan för årskurs ett och två en bit norrut byggdes om. Det fanns under en stor del av höstterminen olika slags byggnadsbråte tillfälligt slängt här och där på skolgården, oftast i olika hörn och på undanskymda delar av densamma, dock mera sällan mitt på. Det kunde röra sig om rostiga nubb, kroknade spik i brädlappar, någon liten stege med målarfärg i olika kulörer, tomburkar, rostiga skruvar och muttrar, samt ett och annat bortslängt, slitet verktyg. Riktiga fynd kunde göras där, om vi letade tillräckligt.

En dag stod en hink smutsigt vatten med en regnbågsskimrande oljehinna på ytan, för ovanlighets skull mitt på skolgården. Några pojkar från klassen stod och petade i den kalk- och cementsmutsiga spannen med en avbruten trädgren från en björk i närheten. Ett av klassens betygsmässigt tämligen bleka ljus – han var dock en fantasifull muntlig berättare som tyvärr aldrig lyckades få sina historier på pränt – sade då: ”Det är saltsyra i spannen, pågar!” Då blev det plötsligt ännu mer spännande att vispa runt med grenarna, och när väl fröken ringde in till nästa lektion med den gamla, rostiga skolklockan gick vi glada och nöjda in efter det spännande och uppfriskande lilla äventyret, som i princip bara bestått i att plaska runt med ett par tunna trädpinnar i en hink smutsigt vatten.

Fram till den här dagen hade jag alltid haft för vana att berätta allt, ”hela sanningen och ingenting annat än sanningen”, om det som hänt under min skoldag när jag kom hem till mina föräldrar, till min fader folkskolläraren och min moder hemmafrun. Det hände antagligen inte så mycket i hennes tillvaro dessa de första ljuva åren av sextiotalet, så hon tog tacksamt emot vad jag hade att erbjuda ur mitt barnsliga perspektiv. Efter ”äventyret med saltsyrehinken” återgav jag naturligtvis detta vid hemkomsten och kryddade med min kamrats fantasifulla antagande. Mina föräldrar blev minst sagt förfärade och upprörda över det inträffade. Det hela blev riktigt pinsamt. Jag hade för min del bara velat återge vad jag uppfattat som en god historia. Mina föräldrar förfasade sig, och det kändes som om jag mist kontrollen över händelse- och känsloutvecklingen. Vad hemskt hade inte kunnat hända om vi vispat runt med träpinnarna så mycket i saltsyran att den stänkt upp på våra kläder och i våra ögon? Vi hade kunnat få både ögon och kläder helt fördärvade! Nakna, såriga och blinda hade vi gått in till vår lektion och ingenting hade varit som förr. Katastrof!

Naturligtvis måste mina föräldrar genast ringa upp min fantasifulla lärarinna, som i sin tur inte var sen att haka på och förstora upp det hela ännu mer, bortom all rimlighet. Nu var det ett självklart, oomkullrunkeligt faktum att oansvariga byggjobbare hade ställt en hink koncentrerad saltsyra mitt på skolgården. Varför så skett undrades det icke över. Faktum kvarstod. Bevisligen hade samtliga elever och deras lärare utsatts för livsfara.

Jag bävade således för nästföljande skoldag och anade vad som skulle ske, eftersom jag visste att mina föräldrar lyckats pumpa upp min lilla historia till fullständigt onödiga och omöjliga proportioner inför min alltmer skräckslagna skolfröken, och hon i sin tur hade fortsatt på den inslagna vägen av meningslös och otyglad överdrift.

Så blev det en ny dag, och med en otäck föraning och en klump i halsen åkte jag till skolan i den gamla, slitna skolbussen. Turen till skolan gick ovanligt snabbt denna morgon, och vi möttes på skoltrappen av vår upprörda lärarinna. Innan vi anlände hade hon uppenbarligen talat med byggjobbarna om den hemska saltsyran, för när vi skulle gå in i skolhuset såg vi en sur gubbe i blåställ gå fram till spannen och utan vidare tömma densamma mitt i skolgårdsgruset. Han höll den sedan bara i högra handen och gick därifrån. Men detta bekom naturligtvis inte vår lärarinna och ändrade på intet vis händelseutvecklingen. Det måste naturligtvis bli räfst- och rättarting – det var en självklarhet. Saker och ting måste helt enkelt redas ut. Exakt vem eller vilka var det som hållit i träpinnarna och vispat runt med dem i den livsfarliga hinken och därmed utsatt resten av skolan för livsfara?

Alla tittade totalt oförstående på varandra. Gårdagens lek med spannen var helt bortglömd, på samma vis som de flesta tillfälliga påfund blott är roliga för stunden och sedan inte sätter djupare spår i minneskartoteket. Ingen fattade vad vår fröken egentligen talade om. Då blängde hon uppfordrande på mig, där jag satt på den väggfasta träbänken och försökte försvinna bland ytterplaggen, som hängde på sina krokar bakom mig, och hon kommenderade: ”Hör du, du, du där! Kom och berätta för mej om detta! Det är väl bara du som vet nåt!”

Jag togs in i skolsalen, första lektionen fick vänta, för här skulle saker och ting redas ut, ansvarsfrågor och vem som skulle bestraffas. På olika sätt försökte hon få fram namn på dem som så aningslöst plaskat med grenarna i det dödliga, gråsvarta vattnet, men jag hade inget annat att svara än att det stod så många runtomkring att det var omöjligt att se vem som gjorde vad. Jag ville inte vara en simpel tjallare, allra minst när det rörde sig om en bagatell som denna. Till slut gav lärarinnan upp med en ljudlig suck och lät mig gå ut till de andra. Dessa anade naturligtvis inte vad det egentligen handlat om, men saken var så pinsam att jag bara svarade något svävande och undvikande på deras frågor. De lät sig dock nöjas. Saken var faktiskt ur världen. Jag kunde andas ut.

En sak hade dock ”saltsyrespannen” lärt mig, nämligen att inte berätta allt om min skoldag och om mina upplevelser för mina föräldrar i fortsättningen. Jag blev alltmer som en mussla som med jämna mellanrum undslapp sig en och annan väl bearbetad skimrande pärla så att Mor och Far inte skulle fråga för mycket. Varken skoltidens ljus eller dess mörker fick de fortsättningsvis ta del av i större utsträckning, utan bara lite luddig information om en och annan större läxa, provresultat och betyg.

Man lär så länge man lever, och ett och annat lärde jag rent av i skolan.