Ur solens spröt den gröna vassen svalkar,
med Näckens sång, en sommardag passerar.
Ur stenens bo en rofylld tanke halkar,
i vågors brus en öde strand parerar.
En daggvåt asp sin oro presenterar,
för vindens sårl där ensam dunge dansar.
Där jordens frukt, som i mossan flanerar,
ger fridfull syn ur kremlors trygga pansar.
Med näverns arm och lövens skira täcke,
i skuggans ro hon lägger sig och tänker.
Ett solblekt gräs vid deltats grantoppsräcke,
vid paljettklätt tjärn så måleriskt blänker.

© georgmoller.se