Hon kastade ner mig i själens djupaste ravin som jag så mödosamt undvikit att besöka. Ekot från mitt förflutna som jag kan ha hört förut men inte lyssnat till. Annans skuld, min skuld, sanera tjock klibbig svart tjära. Väva likt en spindel en tunn tråd från smärta till smärta längst tvärbranta väggar. Se, allting hänger samman. Nu kan jag leva i mitt nät ovanför ravinens oro. Nu kan jag vila i mig själv.