En solkig koffert i mitt rum
Det står en koffert i mitt rum Den är till brädden fylld av bråte Solkig kantstött sliten Den är ett arv jag fått
Bland bråten en stilig sjökapten Men vem han är och vad han gör här Det skvallras, men det just skvaller är Ja, för det viskas att far och jag I min koffert en osäkerhet är väl begraven
Min koffert kommer från här och där Hon i den krävde ner, djupt, djupt ner Hon förblev trogen sin man Och döttrarna som sökte I min koffert en övergivenhet så tom
Svikna barn finns det gott utav I en lurvig päls en pojk helt still Vad är värst, kränkningen i sig Ett akut kristillstånd som normaltillstånd I min koffert en värdelöshet
Många flaskor alkohol det är i kofferten min Men runt den som dricker vi tassar fint Ett beroendeskap, ett medberoendeskap Från min koffert det sprids en stank
Från kofferten jag ibland hör en kvinnas förtvivlan Hon är placerad på ett bord för operation I livmodern knivar Men arvet vårt är varken moderns I min koffert fruktansvärt outtalbar
I min koffert två älskares innerliga kyssar En förlägenhet, en mörk hemlighet Två livskamrater som delade hälften av ett sekel Att kärlek sann är skam är idioti
Ja i kofferten ligger de skammen, skulden, slagen förnedringen, värdelösheten bitterheten, förljugenheten idiotin och övergivenheten
Kofferten som står i mitt rum i all sin solkighet Från den vämjeligt var evigt sipprar ut Den gör mig vred och tvär mot mina barn Och vad än värre är
Så jag har en ambition
Först ska jag ta upp den lilla pojken (han med hunden) Varsamt ska jag viska orden: Jag ser att du av någon blivit slagen Och jag vill att du ska veta att jag dig förlåter
Jag ska skälla ut min mormors far Jag ska uttala bödelns skuld Jag ska hälla ut all alkohol Men sjökaptenen låter jag nog ligga kvar
Skammen, skulden, slagen förnedringen, värdelösheten, bitterheten, förljugenheten idiotin och övergivenheten Jag ska läka ärvda sår
Jag ska stå upp för min identitet Jag ska inte kränka mina barn Jag vill kasta iväg all destruktivitet Jag ska aldrig barnen hota och jag ska dem aldrig någonsin överge
Jag skulle mig själv aldrig förlåta kofferten vilken mina barn ska ärva
Bara visdomen vill jag spara
Fri vers
av
KerstinI
Läst 437 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2013-11-05 10:52
|
Nästa text
Föregående KerstinI |