Det är så uppenbart att hundarna är svepskäl. Två vackra män, två vackra hundar. De slår sig ner framför mig. Lite närmare varandra än vänner. Lite längre ifrån varandra än de vill. Men det är nog vad de vågar. Efter lite busande med hundarna nuddas de vid. Den ene hejdar en reflex att dra sig undan och de sitter kvar. Nära. Jag inser att jag kanske stör vad som nu skulle kunna hända. Jag känner deras ögonblick av rädsla och förhoppning! Våga! tänker jag när jag går.