...fick den ansvarige ministern tro att filmen handlade om unga flickor på glid som efter att ha slängts hit och dit mellan olika fosterfamiljer, plötsligt fått komma till en familj som verkade bry sig precis som om flickan i varje (enskilt fall) varit familjemedlem på riktigt.

Sedan mannen på sätet mitt emot lagt ner den internetuppkopplade tingesten i knät, såg hon till sin fasa att han istället för som det talade språket i filmen antydde, han satt och smygläste senaste numret av 'Uti vår hage'.

Vilket gav henne en sådan acopalyptisk chock att hon fortfarande under färden tåget då och då stannade för att släppa av och på passagerare, föraren vid ändhållplatsen upptäckte henne liggandes på golvet mellan fyra säten, skrattandes som en sorts batteridriven docka.

Istället en sådan där kanin som slår på en trumma och gör reklam för batterier som inte kan hålla vad de lovar men är så populära att ännu fråga efter i leksaksaffärer. Inte för batteriernas skull, utan mera för kaninerna som ungarna som ser dem som underbara fenomen.

Mannen som suttit på sätet mitt emot hade dock gått av vid en av stationerna efter den sträckning som Pendeltåget trafikerade. Han hade gått till busshållplatsen som så många andra tågpassagerare skyndat till. Efter att ha åkt med samma buss som flera av dem gick han hav och in i ett vanligt flerfamiljshus.

Ett höghus. Samt gått in i hissen, åkt upp till översta våningen som innehöll vindsförråd. Det våningsplanet innehöll även en dörr som ledde till en stege och en lucka upp till taket. Väl ute genom dörren fann mannen en sportbag som verkade ligga alldeles singel och vänta på mannen.

Mannen gick fram till väskan, som mätte ungefär fyrtio cm på bredden, tjugofem cm på höjden och sextiotvå cm på längden. Mannen drog isär blixtlåset och där fanns den. Attacheväskan som efter att ha öppnats med rätt kombination visade sig innehålla ett armborst.

Det var ett dyrbart instrument som hade få likheter med en flygel från Kamachatsukfabrikerna. Däremot hade det en viss likhet med en urgammalt jaktgevär med kikarsikte. Ett gevär som tillverkats ända in på trettiotalet och som första gången sett dagens ljus omkring 1883.

Det var ett gevär som kunde ta upp till sex patroner åt gången och skjuta så fort som skytten klarade av att få en ny patron i läge för avlossande. Det vill säga några sekunder. Mannen som sett att det legat några små kuddar i väskan hade tagit ut dem och börjat blåsa upp dem. De fick sedan utgöra stöd för hans armbågar och knän då han lade sig till rätta ute vid takets kant.

När processionen med vagn och hästar kom inom synhåll längre bort på gatan och han kunde tycka sig urskilja i gevärssiktet några figurer som såg ut som kungen och drottningen förvreds hans drag till ett fruktansvärt ondsint leende. Han såg för sin inre syn hur han kramade bygeln och avlossade skottet, det första av sex möjliga. Det borde räcka för att fullfölja uppdraget.

Sakta men säkert närmade sig ekipaget och han började nedräkningen från tjugo. Samtidigt rörde sig någonting i hans blodomlopp och närmade sig hjärtat. Då mannen räknat ner till sju så stoppades hans tanke av en smärta i vänster arm.

Han försökte ignorera den och koncentrerade blicken. Snart så. Alldeles strax. Fingret rörde sig och skottet skulle bli perfekt. Precis innan han hann trycka av gick den svarta gardinen ner för hans ögon och han rullade sakta åt sidan, död innan skottet hann gå av.

Armborsten ramlade ur mannens händer innan likstelheten hann träda in. Någon vecka senare kom det upp en person på taket för att kontrollera varför det samlades så mycket fåglar där uppe och om det kunde utgöra någon fara för gemena människor. Det skulle väl i så fall vara